Kamratstöd /psykologkontakt

[chpapa]

I samband med det skärpta läget för svenskarna i Afganistan och de ökande våldstillbuden där tror jag att behovet av kamratstöd ökar efter hemkomsten till Sverige. Det är inte bara dem som direkt varit inblandade i incidenter som drabbats av traumatiska upplevelser, utan också kontingenten i sin helhet. Posttraumatiska stressymtom kommer att bli ännu mer frekventa. Och då behöver man någon att dela upplevelserna och känslorna med. Många kommer med all säkerhet att undvika att uppsöka professionella psykologer och på den vägen få hjälp. Orsakerna kan vara fler. Man vill inte verka svag, utan klara sig igenom på egen hand. En stor missuppfattning! Inget tecken på svaghet! Många menar väl också att psykologbesök skulle kunna äventyra fortsatt internationell tjänstgöring, eftersom det skulle kunna tolkas som bevis på att man inte klarat den psykiska stressen.

Jag menar att det nu är viktigare än någonsin att hemvändande soldater informeras om möjligheterna till professionell psykologhjälp, men också och inte minst om möjligheterna att få kontakt med kamratstödjare som informellt kan lyssna och förstå, eftersom som de själva varit, om inte i exakt samma, så åtminstone i liknande situationer.

Vi behöver bli många som visar stöd och medmänsklighet mot okända kamrater som drabbats av svåra upplevelser och tagit skada av det. Och i alla sammanhang måste posttraumatiska stressymtom presenteras som något alldeles naturligt och ofrånkomligt, ingenting att skämmas över. Och möjligheterna till både professionell och kamrtlig samtalshjälp erbjudas som något alldeles självklart och odramatiskt.

[mickedogdriver]

Många, både nya fredbevarare som gamla veteraner, är troligen i mer eller mindre behov av att prata igenom sina upplevelser. Detta var inte så vanligt "förr" när vi kom hem för avmönstring. Under samresor till och från återträffar och under träffarna har vi säkert alla haft bra amtal med kamrater som har hjälpt oss att bearbeta händelser som vi har varit med om, utan att vi egentligen tänkt på det. Likadant när vi träffas under en fika eller kanske på nätet och bara pratar en stund. M a o, fortsätt att hålla kontakten och träffas!

De grabbar och tjejer som nu är ute i fredens tjänst ska alla känna stödet från oss andra som är hemma och tänker på er och hejar på er i ert beundransvärda arbete.

[Lennart Hultkrantz]

Det är jätteviktigt att PTSD diskuteras och förs fram. Jag är sjäv sjukpensionär ( godkänd arbetsskada) pga min PTSD. Detta syndrom är något som vem som hälst kan råka ut för. Min erfarenhet av att hjälpa som kamratstödjare är att jag hjälpt gamla fall till ett värdigt liv. För de gamla fallen ( över 10 år)blir det tyvärr till 99% sjukpensionering som gäller.
Går man in i tid och får personen i fråga att förstå att man behöver hjälp så är också chansen större att man får ett drägligt arbetsliv och att behålla umgänge och lära sig leva med PTSD.

[stlin20]

Hej alla som skriver och läser detta. Jag gjorde själv FN tjänst på bataljon 20 kongo. Detta var ju i slutet av FN-mandatet men visst hände det saker som somgjorde att man ställdes inför livsavgörande val, val som gälde livet får en själv och andra. Själv tillhörde jag pionjärplutonen (ingenjörssoldater) Byggde b.la. bro över floden Lualaba några kilometer utanför Bukama.
Ingen hade i sverige igentligen berättat att det var krig vi åkte till (jag tror att det kom som en överraskning för de allra flesta). Likadant vid hemkomsten , "bara att lämna in uniform och vapen sedan hej då och våra vägar skiljdes. Ingen hade ens en tanke på att fråga om någon mådde dåligt av någon händelse. Själv hade jag vid ett tillfälle i Bukama fått order om att "ta med din grupp" och se till att ett gäng med "chandarmer" som dödat poliser och taget över lokalen kommer bort. Dom slängde ut en handgranat (som inte exploderade) Vilket innebar att jag sköt ett skott mot en som ett kort ögonblick visade sig i en fönsteröppning. Sedan flydde 4- 5 personer ut och vi lät dom "rymma" med den som jag skottskadat.
Jag var också med som livvakt åt bataljonschefen som var på ett möte med någon "hövding" i Luena. Visst hände det saker även på bat 20. Jag var t.ex med och sökte genom Kamina efter vapen, vi var indelade i små grupper och hade med soldater även från andra länder. i min grupp var en svensk och två soldater från Ghana med. Vid första huset vi skulle genomsöka så hände detta att de två soldaterna från Ghana sköt rakt in i lägenheten (genom ytterdörren) bara ren tur att ingen blev skjuten. Vid ett annat tillfälle blev posteringen vid infarten till Kaminabasen anfallen. Vi satt och kollade på film vid EPA-byggnaden när vi fick order om att omg hämta vapen och ge oss till bilar och åka till posteringen. När vi kom dit hade "anfallarna" flytt. Det mest spännande och svåraste var ändå reparationen av landsvägsbron över Lualabafloden.

[Dehlin]

Det är som du skriver. Det händer saker i varje mission. Det är naivt att tro annat. Därför borde verkligen omhändertagandet vara bättre. Då på din tid kanske man kunde skylla på att man inte visste bättre men idag har inte Försvarsmakten möjlighet att säga samma sak.
Dagens tragiska dödsfall i Agfhanistan visar på den yttersta av konsekvenser man som fredssoldat kan råka ut för. Därför behövs en vettig veteranpolitik i Sverige och ett veterancenter skapas!

[stlin20]

Haj Dehlin. Du verkar vara en klok man. Jag tycker att det är rent ut sagt bedrövligt att vi "veteraner" som vill ställa upp som "stöd" till hemkommande Och för den delen också på plats ute i "oroshärdar" Inte riktigt tas på allvar. Jag tror/vet att vi skulle göra nytta. Jag gick en "kamratstöjarutbildning" förra året 2009 på våren ute på Märsgarn utanför Berga. Uppföljning skulle vara under hösten men blev inställd p.g.a. för få deltagare. Ansvarig var Lave Lavesson, en mycket duktig och angagerad man som själv deltaget i många missioner som officer.
Själv har jag en ganska gedigen utbildning i att prata med människor och tror att jag som "gammal FN-soldat" också skulle göra nytta. Någon borde ta vår försvarsminister i örat och påtala att det finns veteraner som vill och också skulle göra nytta för de soldater som behöver prata med någon utomstående som också "vet hur det är" Ja jag skulle kunna skriva mycket om detta men lämnar öppet för en fortsatt diskussion..

[Dehlin]

Ja det behövs pratas en hel del och särskilt nu med det tragiska som skett i Afghanistan. Både för de som drabbats närmast men också de som nu får tillbakablickar och minns smärtan från förr.

Vi har en aktiv sida på Facebook. Dels för Fredsbaskrarna dels ett privat initiativ (Stöd våra svenska soldater som kämpar för fred i utlandstjänst). Förbundets sida samlar över 3600 intresserade som deltar i diskussionen. Stödsidan har över 12000 personer registrerade! Alla aktivt intresserade. På båda ställena syns veteraner, yxor, anhöriga mfl som delar med sej av sin sorg och oro, sin smärta.

Målet som vi bör jobba mot är ett nationellt veterancenter där veteraner och anhöriga kan vända sej med förtroende och få hjälp. Det vore en nåd att stilla bedja om!